Nu idag när jag kom hem från jobbet var jag så himla genomtrött. Halvt sjuk, jobbat 9 timmar, varit mycket, sovit lite. Ja ni fattar. Alldeles sådär på gränsen till att är det något litet skulle det inte bli en tår utan jag skulle bryta ihop helt. I sådana tillfällen bara skriker min kropp efter kärlek. Att få bli omhållen. Stänga in sig i någons famn tills man samlat tillräckligt med energi för att vara redo igen. Men självklart kan jag inte träffa Axel idag, när man behöver det som allra mest. Ibland känns det som att kärlek är mitt bränsle kroppen fortsätter på när allt annat tagit slut. Men sen då? När man inte kan tanka kroppen med det när man vill? Vad ska man då ta av? Är det då man ligger i sin säng och stirrar upp i taket resten av kvällen för man bara inte orkar, inte har någon energi kvar alls..?

Det är lite skrämmande att så mycket ligger i någon annan. Att man kan tycka att kroppen är lika beroende av honom som av sömn, mat och vatten. Jag vet inte om det är hälsosamt men jag vet också att jag aldrig mår så bra som med honom och när min trötta kropp får hämta,ta emot och ge kärlek. Äh jag vet inte. Allt med kärlek är svårt och jobbigt när man vill ha den men den inte är tillgänglig. Dock är tanken om att man har den, bara inte just nu det som får mig att orka kvällar och dagar när livet känns grått och tungt.