Hej alla underbara. Ni ska bara veta hur mycket kraft och mod jag samlat för att skriva detta inlägget. Mina fingrar vill inte skriva orden, min hjärna vill inte förstå och hela kroppen skriker NEJ. Jag vill inte. Jag vill ju inte att det ska vara sant.

Precis som några av er frågat så ja, Axel har gjort slut med mig. Det suger eftersom jag är så ofartbart jävla kär i honom, jag älskar verkligen honom mest av allt på denna jord. Han har kommit att bli min stora och egentligen enda trygghet, han, hans familj och allt. Plötsligt ska det inte vara så? Plöstligt är det jag själv som ska vara min egen trygghet, men jag vill ju inte. Jag vill inte att det ska vara såhär. Ville verkligen inte skriva, ville inte berätta för någon jag ens känner de första dagarna för jag mår så otroligt dåligt. Jag är inte arg på honom på något sätt utan är bara förstörd. Jag har haft panik och ångestattacker, velat vakna. Folk får tycka vad de vill om att jag skriver ut detta. Men jag vet att det är så många fler än jag som lider. Som har så jävla ont i sina hjärtan, som gråter så de skakar, som är rädda och som inte förstår något. Men det gör inte jag heller. Min kropp kan inte ta in att det jag kämpat för så jävla hårt inte ska finnas i mitt liv mer. Det som betytt mest tas bort. Om ni har elaka kommentarer att skriva, snälla låt bli. Jag orkar inte. Jag känner mig minst och svagast i världen. Jag vill bara bli omhållen men det finns inte längre någon som kan hålla mig hårt och säga att allt ska bli bra. 

Jag vill bara berätta för er, så ni inte undrar varför jag försvunnit. Söker inte efter att någon ska tycka synd om mig. Vill bara berätta så ni vet. Jag vill ju satsa på bloggen nu, jag är kvar, jag är här. Bara kanske inte just nu. 

Men jag vet inte. Jag vet inte hur man gör. Jag vet inte hur man lär sig leva utan personen man älskar, helst plötsligt en dag, bara sådär. Jag har ingen jävla aning. Och jag tänker inte ljuga, för jag är livrädd och känner mig helt hjälplös. Jag vill ju bara vara med honom….

Men att berätta för er, att skriva ut det, är en bit påvägen, nu har jag i alla fall gått med på att erkänna det för mig själv. Menar på något sätt inte att hänga ut Axel eller klandra honom för hans beslut, klart jag vill att han ska må bra. Det är liksom det viktigaste för mig. Men jag tycker att tabubelagda ämnen behöver lyftas. Jag uppskattar ärlighet, jag vill inte att någon ska tro att det är lätt för alla andra och att de är knäppa som inte klarar det. Vi är inte ensamma, kom ihåg det. Vi tjejer med hål i hjärtan får hjälpa varandra och fylla dem med gemenskap. 

Jag vet att man inte ska stänga ute allt och alla. Men just nu behöver jag det. Kura ihop mig till en liten boll, stänga världen ute. För jag är inte redo för den ännu. Och snälla ni, missförstå mig inte. Jag skriver verkligen inte detta för att skuldsätta Axel på något sätt. Det är verkligen inte det som är poängen. Han är ju fortfarande den finaste i världen för mig. Jag vet också att jag har gjort fel, att jag har lagt över för mycket på honom. Att han skulle vara mitt krav för lycka. Det är fel och det gör det svårare för mig nu, men jag har känt en så otrolig tröst och trygghet i hans kärlek. 

OCH KOM IHÅG: VEM SOM HELST, BARA SKRIV OM NI OCKSÅ HAR NÅGOT JOBBIGT NI BÄR PÅ, BARA MAILA.