Vet ni vad jag längtar efter? Jag längtar till trycker över bröstet lättar, till tomrummet är fyllt igen. Till att lycka ska vara längre än just då när jag dricker en drink eller tränar tills jag inte kan stå. Jag längtar tills jag blir lycklig. Lycka kan man alltid känna i korta stunder, men att vara i ett lyckligt längre tillstånd. Att kunna säga: jag ÄR lycklig, i bestående form.

Att det går. Att det finns, det är det som får mig att orka när jag inte orkar. Man får aldrig glömma vad man kämpar för. Vem man kämpar för och det är ingen annan än sig själv. Det gör så ont att investera så mycket kärlek, tid och hopp i en person som sedan ska försvinna och man går back och minus tusen procent i trygghet och planer.

Men man får inte glömma att av varje sak som gör så ont blir man så stark fast man är så svag. Man måste. Man vill inte men det finns liksom inget annat val. För en dag kommer man till en punkt där man bara inser att man inte förtjänar att vara så ledsen och att det inte är meningen att man ska må sådär. Stark är man inte, men man kämpar så jäkla hårt för att komma upp ur det där. 

2015 är verkligen MITT år där jag ska kämpa för MIG SJÄLV, MIN egen lycka och att bli någon i mig själv. Oberoende och självständig. Jag kommer vara så stolt när jag tagit mig hela vägen fram. När fasaden inte är en fasad med något under utan verkligheten, så som det ska vara. När leendet på mina läppar inte är påklistrat utan en spegling av mitt välmående. Dit längtar jag och dit ska jag.