Jo för visst gör det ont. Vissa dagar extra ont och det känns extra tomt. Det vet ju alla som varit där. Man är så …tom, det är så mycket som saknas, så mycket nytt man ska anpassa sig efter fast man kanske inte egentligen vill. Man känner sig så liten samtidigt som man bara vill slå tillbaka med att man är störst i världen och visst kan. Visst är stark och klarar sig själv. För man måste ju. Man vet vad man borde, vart man ska och vart man vill. Men att få sitt hjärta krossat är inte en rak väg tillbaka. Det är ett steg fram, två steg bak. Ibland tio steg tillbaka. 

Men även om jag självklart tycker man ska försöka vara glad, ha roligt och göra allt så mycket och bra man bara kan så måste man låta sig. Låta sig ha kvällarna när man inte vill prata utan bara kura ihop sig under en filt och gömma sig för världen en stund. Man måste lyssna på kroppen och hjärtat. 

Såg att någon frågat hur jag kan ha en bra helg och nästa stund vara asledsen för Axel? Men inget är svart eller vitt, livet är en gråskala som ibland är suddig och oklar. Vissa dagar tydligare och lättare. Det finns dagar för allt och jag tycker inte det är så himla konstigt att man är jätteledsen ibland men ändå kan ha roligt och ha bra dagar?… 

Man måste få vara ledsen. Så länge man innerst inne vet att man är stark och vågar tro på att man ska kämpa för att man ska må så bra man bara kan.