”Du är så himla stark, du klarar detta” är en mening jag senaste tiden jag fått höra men jag verkligen inte velat höra. Man är ju inte stark, inte ett jävla skit stark är man. Man är svag, ingenting, man är neutral och mållös för den nya situationen man är i men inte valt att vara i. 

Men grejen är den, man vet verkligen inte hur stark man är tills man måste vara så stark. Men så stark är ingenting man vill behöva vara. Man vill inte vara där man okontrollerat gråter. Där man inte vill något alls, någonsin igen. Där man mår skit men ändå vet att jag måste klara detta. Andra kan hjälpa mig

Man måste ta kontroll, måste veta sitt eget värde, veta att ingen ska få krossa en, stampa på en eller behandla en dåligt. TYVÄRR händer det. Då gråter man, sen blir man arg, målmedveten och gör allt för sig själv. Allt man tror man kommer må bra av. Man måste visualisera sig själv i en lycklig situation, vara på väg mot något bättre och våga vilja kämpa. Våga acceptera den nya situationen och även om det tar emot – försöka göra den nya situationen så bra som möjligt. Det är så otroligt svårt när man hamnar någonstans man inte vill vara, tro mig JAG VET. Men man måste ta all motgång som drivkraft till att skapa något eget för sig själv. Allt handlar egentligen om att acceptera. 

Att låta sig vara minst i världen, ledsen och svag. Att någonstans även om man bara vill skrika sluta spara ”du är stark” kommentarerna i bakhuvudet. Spara dem, plocka fram dem när man är redo och fucking rocka sitt eget liv. Våga vilja vara lycklig även om det inte var just DET lyckliga sättet man önskade från början.