Ibland tycker jag att det är så himla svårt att ställa mig till att skriva om att man mår dåligt på bloggen. Det känns som att de som läser är i två skilda grupper: de som tycker att det är opassande som fan och de som uppskattar ärligheten. Jag tycker inte om att bara lägga upp bilder på kläder, vänner, fest och mat. Livet tar ju inte slut där. Det är bara en pytteliten del, det är så mycket mer som spelar roll i mitt liv än det som kan synas på en bild. Jag vill visa allt, helheten och även det som inte är bra.

Egentligen kanske mitt (icke) välmående inte angår någon annan. För vem som helst kan gå in på en blogg och läsa, dömd blir man. Något offentligt med allmän tillgång till blir oavsett det är rätt eller ej ett objekt att döma och tycka om och kring. Egentligen så vill inte jag bli det. Egentligen så är jag ibland så himla trött på alla missförstånd som hela tiden sker på alla sociala medier, hur många som har en så otrolig rätt att tycka så, så mycket om vad man gör, hur man ser ut, vad man skriver. 

Samtidigt så bryr jag mig så lite. Jag vill kunna visa alla dåliga dagar, att jag är ledsen och att livet inte är bra, kul och underbart hela tiden. Men jag får så himla mycket bra respons på att jag vågar säga att jag känner mig ensam och ledsen och mycket av det är anledningen till att jag tycker det är viktigt. För är det något som hjälper en när man mår dåligt är det igenkänning, gemenskap och bara att veta att man inte är ensam och ifall jag kan det för någon annan. Ja men då är allt värt, visst är det så? Tycker nästan det är ett ansvar man har att på något litet sätt kunna hjälpa någon annan, när man faktiskt når ut till folk, kan påverka osv….. 

Ikväll sedan jag kom hem har jag verkligen bara tänkt så himla mycket. På allt. Min största utmaning på länge är att lära mig att bli stark i mig själv. Oberoende av andra. Just nu måste det bara vara jag som spelar roll.. Hur svårt det än kan vara. Nu ska jag sova och imorgon ska jag jobba hela dagen. Förbereder lite inlägg till er. PUSS