Det kan låta som en absurd tanke när man ligger där och mår som allra sämst. Men ändå någonstans, så måste man komma ihåg: att när det är som ALLRA sämst, då KAN det bara bli BÄTTRE. Inget kan göra så ont som det du kände. Det kommer bara kännas lättare även om man vägrar se för studen.

Känner man sig vilsen och inte vet vad man vill, är rädd för framtiden och så vidare: Se det som fler möjligheter! Är man superinriktad på något kan man lätt glömma allt annat och bara ha ett enda fokus. Vet man inte vad man vill är man mer mottaglig, man vågar testa för man har inget val. Man kommer tillslut öppna rätt dörr.

Allting löser sig. Allt kommer aldrig bli som du tänkt dig men saker ordnar sig ändå. För även om en person/sak/något försvinner ur livet så fortsätter livet precis likadant. Det kan kännas väldigt skrämmande i början. Men att det rullar på gör att allt löser sig. Jag lovar. Man är inte alltid redo att tänka så, men efter ett litet tag då får man börja tänka och känna hopp igen. Hopp för annat.