De senaste åren har jag verkligen blivit bra på att ”rensa” bort människor i livet som inte tillför något annat än tar onödig energi ifrån mig. Det är så många man umgåtts med fast man egentligen inte vet varför. Det är inte speciellt kul, man får inte ut något av det, man bara gör det. Tycker det är väldigt svårt att hitta människor jag kan vara mig själv till 10000% med. Men med åren har jag insett att hellre färre bra, nära vänner än väldigt många olika kompisar. Man kan ha många bekanta, men vänner det tror jag man har några stycken väldigt nära när det är som bäst enligt mig. Hur ska man annars hinna ge tid och kärlek till alla som man vill? 

I vilket fall som helst är jag så himla glad att jag träffat Filippa genom min (vän jag med är så glad för såklart) Phillippe. Hos en vän uppskattar jag öppenhet, ärlighet och att allt är okomplicerat. Man kan liksom bara vara, vara sig själv. Så enkelt och skönt att vara med henne. Speciellt i svåra tider like this haha. 

Det är så himla konstigt att man bara klickar sådär bra med vissa. Precis som det är att bli kär vid första ögonkastet. Tror inte att man kan kalla det att bli kär, däremot att man klickar sjukt bra med personen och att man även är attraherad av hen gör att begreppet kärlek vid första ögonkastet blir aktuellt. Eller, vad tror ni?