Det är klart att jag alltid varit så sjukt glad över att ha axel. Men nu på senaste tiden har jag verkligen börjat njuta av varje sekund. Tagit vara på varje kram och stund jag får vara nära honom. Verkligen försökt spara alla underbara känslor jag känner till ett minne jag aldrig vill glömma. Finns ingenstans jag känner mig så trygg som i hans famn. Liksom stänger ute världen och allt jobbigt och bara är där innanför hans armar i trygg förvar mot allt som kan skada mig.

Ibland känns det som att det är det enda stället där jag får vara ingenting. Bara jag. Jag behöver inte bevisa något, inga krav, inget vara snäll ,fin eller något. Jag kan vara ingenting, någon som bara är där och suger åt sig av energi och kärlek till att klara allt annat. Kan glömma allt för en stund.

Man vet aldrig vad som kan hända. Man får inte ta någon för givet bara för personen är i ens vardag. Man vet aldrig vad den andra ska göra, om man kommer flytta ifrån varandra och så vidare. Om vi gör det skulle jag aldrig förlåta mig själv om man inte tog till vara på allt när man var nära i lägen långt bort när kroppen skriker efter saknad. Man vet själv vilka som ligger närmast hjärtat men man får inte glömma att visa det för dem, tänka på det och ta vara på allt. Kärlek är det finaste man kan ge någon. Bekräftelsen av att känna sig älskad, betydelsefull och viktig är verkligen det som får mig att känna mig levande. Att bli omfamnad och överöst med kärlek är verkligen allt för mig.